Battle of light

Vissa saker går bara inte att förklara med ord, knappt med bilder. Men här kommer några bilder från torsdagens Light and reflection battle.

Fantastiska Malin som ljusartist och ormtjusare.

Reflektioner och dimensioner.

 

Arrivederci!

Att förvalta sina erfarenheter och fantasi utan att bli Peter Pan.

Efter torsdagens seminarium med Tarja Häikiö den 1 mars lämnade jag lokalerna med en mängd reflektioner om estetik, fotografi, dokumentation och om hur man förutsätter att barn och vuxna ska använda sina erfarenheter på olika sätt.

Ofta förundras jag över hur mycket fantasi barnen har och hur kreativa de är både i ateljén, leken samt i vardagssituationer. Men när jag läser Vygotskijs teorier så ställs mina fördomar på sin spets. Vuxna har en större referensram för kreativs skapande då man har större resurser av minne att hämta erfarenheter av.

”Barnets fantasi är, såsom redan framgått tydligt, inte rikare utan fattigare än den vuxna människans fantasi; under barnets utvecklingsprocess utvecklas också fantasin, som först hos den vuxna människan uppnår sin fulla mognad” (Vygotskij, Lev, 1995, s.40)

Varför ses barn så kreativa och fantasifulla om nu vuxna är de som har förutsättningar för en mer utvecklad fantasifull förmåga? Jag förstår Vygotskijs resonemang, att ju mer erfarenheter man skaffar sig, ju större erfarenhetskapital har man för att kunna vidga sin kreativa och fantasifulla förmåga. Precis som tanken med att presentera en mängd material för barnen så de har ett brett register för att sedan själva kunna välja material och redskap för egna spontana och planerade uttryck. Blir vuxna tråkigare med åldern? Eller med erfarenheterna? Tar förnuftet över kreativiteten?

Thomas Eriksson i sitt rätta element.

Jag känner någon som i mina ögon både är erfaren, är vid god ålder men ändå lyckas behålla sin kreativitet och utveckla sin ”previsionalita” (Tarja Häikiö, föreläsning 1 mars 2012), att kunna arbeta nyskapande, lösningar på nya problem. Denna någon är Thomas Eriksson, min pappa. Han arbetar som ingenjör och använder sin kreativa förmåga i sitt arbete genom att utveckla nya maskiner och lösningar för kemiskt avfall m.m. men den kreativa förmåga som jag upplevt är det som han gör i vardagen. Ser han ett problem som behöver en lösning så är det, för honom, mer en utmaning än ett problem. Jag har växt upp jämsides med min far och hans lösningar, allt från dörrstopp, till skinnryggsäckar, klädesplagg, nya verktyg, smarta möbellösningar, iphone-fodral och min bröllopskjol. Det finns inget som han inte åtar sig. Det spelar inte så stor roll att det redan finns en uppfinning för det som han behöver. Han ger sig inte, han utmanar sig att försöka göra en ännu bättre lösning. En fantastisk drivkraft som för mig är inspirerande och respektingivande.

Från min bröllopsdag i kjol av min far.

Här är ett exempel. Min pappa är jägare och bland annat med i en grupp som skjuter av ett visst antal sälar i norra Bohuslän för att hålla ner beståndet i stammarna. Man får tycka vad man vill om att jaga men det är en annan diskussion. Sälpälsen lät han garva och designade och sydde sen ett iPhone-fodral till mig. Inte bara en ficka utan med en liten finess. Man drar i ett band som sticker ut på baksidan och då glider telefonen snyggt ut.

Jag skulle kunna skriva hundra saker till om hans förmåga att ta tillvara på material från naturen och återvinningsmaterial och om hans bra och mindre bra lösningar men jag måste försöka vara lite måttlig. 

Min tro och förhoppning är att samhället faktiskt efterfrågar om kreativitet och nytänkande och det är då en skyldighet för oss pedagoger att erbjuda barnen så mycket erfarenheter och utrymme som vi bara kan för att de ska ha självförtroendet i att tänka själva och själva komma på egna lösningar med inspiration från varandra och sina erfarenheter. Man ska inte tro att barnen klarar allt detta själva, Vi vuxna måste hela tiden finnas där som stöd under hela processen utan att ta över själva.

Arrivederci!

Studiebesök på min förskola

På min telefon har jag en lång lista på ämnen som jag vill blogga om, trots detta har jag haft svårt att få ner det i skrift. Men jag får börja med en ände och se vart det leder.

First things first. Förrförra torsdagen fick jag kungligt besök på min förskola. Med ett ambivalent tillstånd av upprymdhet och ångest tog jag emot min basgrupp. Känslan av lycka var att jag skulle få kvalitéts tid med de student-/lärarkollegor som jag har så fantastiskt utbyte av. När vi ses ventilerar vi bland annat litteratur, tankar, intryck, uttryck, föreläsningar, studiebesök och verksamheten. Tiden räcker aldrig till och samtalsämnena svävar ständigt iväg mot nya destinationer. Min ångest ligger i känslan av att inte ”kommit tillräckligt långt”, jag har ju besökt flera av deras arbetsplatser och blivit så inspirerad och imponerad av hur de lyckas lyfta fram olika aktiviteter, dokumentation samt inspiration för och tillsammans med barnen.

Tack för att ni finns! (även resten av basgruppen;)

Min känsla är att den miljö som vi har på min förskola inte signalerar detta i den mån som jag önskar. Har dock inte arbetat där så länge, har roterat arbetslag tre gånger det senaste året och har inte samma utgångsläge som alla mina andra kollegor. Jag beslöt mig för att fokusera på det vi har och inte det som vi inte har.

En sak som vi har som jag inte sett på någon annan förskola är husdjur, vi har en salamander som heter Gurkan och som vi följer och tar hand om. Detta som ett levande naturvetenskaps projekt där barnen och vuxna följer intrigerna i akvariet och tro mig det har varit intriger. Från att ha haft 6 zebrafiskar som sakta men säkert blev till 0 (på grund av att de såg för smarriga ut i Gurkans ögon) bara det är ett matte och naturvetenskapsprojekt i sig. Sen delade Gurkan akvarium med 2 större fiskar men de tyckte Gurkan såg för smarrig ut och beslöt sig för att äta upp hans händer och fötter. De fick därmed söka sig till ett nytt hem på Zoologen på Göteborgs universitet. Tur som var så berättade pappan (som är vår mentor i detta projekt och zoolog) att lyckligtvis så kommer dessa kroppsdelar att växa ut igen, för det gör de hos denna typ av salamander. Det är ett levande projekt som alla intresserar sig av. 

Gurkan chillar på sin bräda.

Vårt andra trumfkort är den surfplatta som vi fått och använder som ett pedagogiskt verktyg tillsammans med barnen. Där tränar barnen matematik, språk, fantasi, sinnesupplevelser, skalor, rymden, kartor, de gör egna böcker, sagor, målar, fotograferar samt dokumenterar själva för att nämna några av de saker vi använder den till. Hela enheten är mycket IKT-inriktad så det gäller bara att utforska dessa hjälpmedel för att kunna använda dem på kreativa sätt. Några av barnen fick möjlighet att vara med på en nyhetssändning på TV4 i ett inslag som handlade om surfplattor som ett pedagogiskt verktyg i förskolan.

Min önskan är att vår miljö ska kännas lika inbjudande, inspirerande, respektingivande samt rolig som på de förskolor som jag besökt. Det är en resa som idag är påbörjad men långt ifrån klar. Det gäller att lösa utmaningar med arkitektur, olika förhållningssätt, tankar och ekonomi. Inget är omöjligt men det är en process som tar tid och som krävs mycket arbete, samarbete med barn, kollegor samt föräldrar. Men skam den som ger sig! Ett av våra rum är redan paxat för att bli en framtida ateljé och intresse finns hos min chef att anställa en atelierista!

Arrivederci!

Solgläntat - inspirationskväll

Rom byggdes inte på en dag

  I torsdags fick vi möjligheten att få ta del av Solgläntans förskola i Kärra. Där fick vi uppleva hur deras arbetssätt reflekterades i miljöerna. Trots att barnen inte var där fysiskt så fick jag ett starkt intryck av deras närvaro och deras pågående projekt. Att få se hur materialet inte bara låg framme och var tillgängligt utan att även få se hur det användes. Det var inte bara kortsiktiga projekt som städats undan efter dagens slut utan det var utforskande och projekt som fick lov att vara framme och fortsättas med under nästkommande dagar. Detta visar på en respekt för barnens fördjupning i material och skapande, deras läroprocess. 

Något annat som jag upplevt på flera förskolor som jag besökt samt denna förskola är entrén som har en talande bild- och textdokumentation som vittnar om deras förhållningssätt gentemot barnen och dess läroprocesser.

Under denna utbildning har jag besökt fantastiska förskolor med massor av idéer och inspiration. Nu är jag så inspirerad att jag nästan exploderar. Utmaningen för mig blir nu att applicera detta på min förskola. Hur får jag barnen delaktiga i att skapa en miljö som utmanar, inspirerar och inbjuder till lek, utforskande och aktivitet. En annan utmaning blir att få med kollegor som inte genomgått min process, i denna kurs. Vi får ta ett steg i taget. Rom byggdes inte på en dag. 

Arrivederci!

Så mycket mer än bara en teckning

Lämna inte Harry Potter vid dörren

Pernilla, en pedagogista och inspiratör. En föreläsning med Pernilla ger utrymme för både inspiration samt metareflektion. Hur ser vi på språk och språkutveckling på vår förskola, vad är språk och vad är rätt? 

På min arbetsplats har vi ett barn vars familj talar tre språk hemma. Mamman talar sitt modersmål med barnet, pappan talar sitt modersmål och föräldrarna talar ofta engelska med varandra. Detta kan vara en orsak till att deras barn inte utvecklat sitt talspråk fullt ut ännu. Men det är endast ett enda av sina 100 språk som han inte behärskar ännu. Det finns inte många av barnen på avdelningen som kommunicerar så bra som han gör fast på andra sätt. Genom skapande, med sin humor, med hjälp av vår iPad, genom gester och ansiktsuttryck. Visst ska detta inte bli en ursäkt för att vi inte ska stimulera talspråket ytterligare. Men istället för att fokusera på vad detta barn inte kan ännu så kanske man ska fokusera på vad detta barn kan som han kan inspirera oss andra och som vi tillsammans kan använda som ingång till att stimulera talspråket ytterligare. En av hans spetskompetenser som vi ser är att han behärskar vår iPad helt galant. Det är ett redskap som vi ser fångar hans uppmärksamhet, där han i lugn och ro härmar ord, reflekterar och börjar få fram två-ords meningar. 

Inställningar till att införa olika multimediala redskap i förskolan varierar, många är rädda och tror att barnen inte ska kommunicera tillräckligt, att de ska tappa social kompetens etc. men IKT är ett verktyg och komplement till allt annat som vi gör på förskolan inte ett substitut. IKT tar även en större plats i den nya reviderade läroplanen. Här är några av de mål från läroplanen som Vi pedagoger på min avdelning ser att vår iPad bidrar till.

Mål

Förskolan ska sträva efter att varje barn

·      utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära,

·      tillägnar sig och nyanserar innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld,

·  utvecklar nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra,

·  utvecklar intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner,

·  utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa,

·  utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande egenskaper hos mängder, antal, ordning och talbegrepp samt för mätning, tid och förändring,

·  utvecklar sin förmåga att använda matematik för att undersöka, reflektera över och pröva olika lösningar av egna och andras problemställningar,

·  utvecklar sin förmåga att urskilja, uttrycka, undersöka och använda matematiska begrepp och samband mellan begrepp,

·  utvecklar sin matematiska förmåga att föra och följa resonemang,

·  utvecklar sin förmåga att urskilja teknik i vardagen och utforska hur enkel teknik fungerar,

·  utvecklar sin förmåga att bygga, skapa och konstruera med hjälp av olika tekniker, material och redskap,

(Lpfö 98, rev 2010, s.9-10)

Teknik inte något som i sig själv är pedagogiskt utan det är vad man väljer att göra med den som är pedagogisk, den bör användas som ett redskap inte som en barnpassare. 

Pernilla berättade om hur ett barn som kom till skolan full med inspiration då han läst hela Harry Potter boken hemma men som han inte fick ta med in till klassrummet eftersom det inte var det som klassen skulle arbeta med just nu. Det skär i hjärtat på mig när jag hör detta. Jag reflekterar även över hur många gånger jag gjort just detta, inte varit uppmärksam, inte fångat tillfället, inte sett vad som var viktigt just då. För att kunna nå barnen bör man vara inlyssnande och ta tillvara på vilket språk, vilka  verktyg, vilka intressen som barnen har för att kunna nå dem och fånga dem utifrån deras värld. Vem vet, det kanske blir Vi vuxna som lär oss mest.

Arrivederci!

Olika glasögon, olika upplevelser

Jag är medveten om att det pedagogiska förhållningssätt som växt sig starkt i Reggio Emilia är en filosofi och inte en renodlad pedagogik. Det är mycket därför som jag blivit så inspirerad av denna. Perspektiv och förutsättningar varierar, förändring och utveckling är naturligt och nödvändigt vilket Reggios filosofi är mycket tydliga med. Det är inte meningen att alla ska göra samma sak på samma sätt utan lyfter istället allas olikheter och förändring som en resurs.

I stort sett varje torsdag när jag är på min utbildning till att bli atelierista så är min man, som också är lärare men för äldre åldrar, på utbildning inom Montessoripedagogik som han tar genom hans skola, som är en Montessoriskola. Våra perspektiv, både genom metareflektion samt utifrån perspektiv till dessa förhållningssätt gör att diskussionerna flödar och vi upptäcker ofta att utmaningarna i förskola samt högstadium inte är så långt ifrån varandra och att det finns många olika sätt att bemöta dessa.

Ett exempel på hur olika förhållningssätt kan variera är följande. Min kollega är barnskötare och utbildad inom Montessoripedagogik och arbetar en dag i veckan på min avdelning och en dag i veckan på en annan förskola. Hon berättade om ett exempel på den andra förskolan som är arbetar inspirerat av Reggio Emilias filosofi. En situation där några barn satt med en stämpeldyna och stämplar och gjorde avtryck på papper, plötsligt tog ett av barnen sin hand och tryckte mot stämpeldynan och började göra avtryck. Detta ansåg min kollega inte var okej eftersom det inte var det som materialet var avsett till. Här skiljer sig mina och hennes åsikter lite. Jag anser att om det inte är så att man gett barnen en specifik uppgift, utmaning där material och verktyg ska användas på ett visst sätt så ser jag det som självklart att de själva experimenterar och utforskar med sina sinnen. Självklart ska det finnas ramverk även för detta, man får exempelvis inte börja göra tryck på väggar och andra människor som inte är med på det men annars så är material till att experimentera med enligt mig. Med en närvarande pedagog så kan man lätt ge dem utrymme att experimentera med material som kanske är tänkt att användas på ett visst sätt. Men det är intressant att diskutera denna typ av situationer. Min kollega är mycket klok och har massa bra tankar och reflektioner men det utesluter inte det faktum att vi inte alltid tänker lika. Det blir ett nyttigt utbyte av tankar och reflektioner när olika perspektiv möts.

Arrivederci!