Att förvalta sina erfarenheter och fantasi utan att bli Peter Pan.

Efter torsdagens seminarium med Tarja Häikiö den 1 mars lämnade jag lokalerna med en mängd reflektioner om estetik, fotografi, dokumentation och om hur man förutsätter att barn och vuxna ska använda sina erfarenheter på olika sätt.

Ofta förundras jag över hur mycket fantasi barnen har och hur kreativa de är både i ateljén, leken samt i vardagssituationer. Men när jag läser Vygotskijs teorier så ställs mina fördomar på sin spets. Vuxna har en större referensram för kreativs skapande då man har större resurser av minne att hämta erfarenheter av.

”Barnets fantasi är, såsom redan framgått tydligt, inte rikare utan fattigare än den vuxna människans fantasi; under barnets utvecklingsprocess utvecklas också fantasin, som först hos den vuxna människan uppnår sin fulla mognad” (Vygotskij, Lev, 1995, s.40)

Varför ses barn så kreativa och fantasifulla om nu vuxna är de som har förutsättningar för en mer utvecklad fantasifull förmåga? Jag förstår Vygotskijs resonemang, att ju mer erfarenheter man skaffar sig, ju större erfarenhetskapital har man för att kunna vidga sin kreativa och fantasifulla förmåga. Precis som tanken med att presentera en mängd material för barnen så de har ett brett register för att sedan själva kunna välja material och redskap för egna spontana och planerade uttryck. Blir vuxna tråkigare med åldern? Eller med erfarenheterna? Tar förnuftet över kreativiteten?

Thomas Eriksson i sitt rätta element.

Jag känner någon som i mina ögon både är erfaren, är vid god ålder men ändå lyckas behålla sin kreativitet och utveckla sin ”previsionalita” (Tarja Häikiö, föreläsning 1 mars 2012), att kunna arbeta nyskapande, lösningar på nya problem. Denna någon är Thomas Eriksson, min pappa. Han arbetar som ingenjör och använder sin kreativa förmåga i sitt arbete genom att utveckla nya maskiner och lösningar för kemiskt avfall m.m. men den kreativa förmåga som jag upplevt är det som han gör i vardagen. Ser han ett problem som behöver en lösning så är det, för honom, mer en utmaning än ett problem. Jag har växt upp jämsides med min far och hans lösningar, allt från dörrstopp, till skinnryggsäckar, klädesplagg, nya verktyg, smarta möbellösningar, iphone-fodral och min bröllopskjol. Det finns inget som han inte åtar sig. Det spelar inte så stor roll att det redan finns en uppfinning för det som han behöver. Han ger sig inte, han utmanar sig att försöka göra en ännu bättre lösning. En fantastisk drivkraft som för mig är inspirerande och respektingivande.

Från min bröllopsdag i kjol av min far.

Här är ett exempel. Min pappa är jägare och bland annat med i en grupp som skjuter av ett visst antal sälar i norra Bohuslän för att hålla ner beståndet i stammarna. Man får tycka vad man vill om att jaga men det är en annan diskussion. Sälpälsen lät han garva och designade och sydde sen ett iPhone-fodral till mig. Inte bara en ficka utan med en liten finess. Man drar i ett band som sticker ut på baksidan och då glider telefonen snyggt ut.

Jag skulle kunna skriva hundra saker till om hans förmåga att ta tillvara på material från naturen och återvinningsmaterial och om hans bra och mindre bra lösningar men jag måste försöka vara lite måttlig. 

Min tro och förhoppning är att samhället faktiskt efterfrågar om kreativitet och nytänkande och det är då en skyldighet för oss pedagoger att erbjuda barnen så mycket erfarenheter och utrymme som vi bara kan för att de ska ha självförtroendet i att tänka själva och själva komma på egna lösningar med inspiration från varandra och sina erfarenheter. Man ska inte tro att barnen klarar allt detta själva, Vi vuxna måste hela tiden finnas där som stöd under hela processen utan att ta över själva.

Arrivederci!