Miljö, dokumentation och "Facka in kunskapen"

Att träffas med basgruppen är en av mina favoritsysselsättningar. Att mötas av inspiration, kunskap, skratt, kompetens & kreativitet är precis som jag upplever det. I torsdags var Malin vänlig nog att ta emot oss med öppna armar på hennes förskola i Hammarkullen. Att gå runt på hennes (och tidigare besök hos Graciella och Lottas) förskola väcker massa känslor. Dels blir jag mycket inspirerad och imponerad och dels blir jag frustrerad. Det finns så mycket som jag vill ändra på i min förskola efter jag blivit inspirerad men jag har svårt att genomföra ens hälften. Jag måste lära mig att nöja mig med att ta en sak i taget.

Våra diskussioner hamnade ofta utanför det tänkta ämnet men allt kändes så otroligt viktigt. Vi talade bland annat om att ”facka in kunskapen”, att presentera olika material, tekniker och kunskap för barnen så de själva bygger upp ett register med kunskap som de kan kombinera och använda sig av på egen hand. Vi talade även om utmaningen att hålla en balans i att erbjuda barnen utmaningar och våra erfarenheter samt att ha tålamod att vänta in barnen och låta dem pröva sig fram och testa olika egna strategier att nå målet. Det kan kännas stressigt att ha en barngrupp med 22 barn med olika tankar, förutsättningar, behov, önskemål, aktiviteter samtidigt och att då känna ett lugn i att vänta ut och kunna följa upp barnen i dess egna processer. Jag förstår ju själv att man inte kan vara på flera ställen samtidigt och att man måste prioritera för att kunna ge kvalité till mötena.

För att hålla mig lite till den egentliga uppgiften så diskuterade vi även dokumentationen i ateljén, hur den kan lyfta fram läroprocesserna och hur de kan inspirera varandra. Jag ser dokumentationen som Hillevi Lenz-Taguchi beskriver i hennes bok, Varför pedagogisk dokumentation? (1997) som ett arbetsverktyg och underlag för reflektion och utveckling. Hon beskriver vidare: ”dokumentationens viktigaste uppgift att synliggöra barnen som rika, kompetenta och aktivt kunskapssökande subjekt, samt att utgöra utgångspunkten för fortsatta utforskande och kunskapssökande” (Lenz-Taguchi, 1997, 7). Jag anser att barnen med fördel kan vara med och dokumentera själva och varandra för att göra barnen delaktiga i sin process och för att de själva ska kunna reflektera tillsammans över bilderna och själva upptäcka mer av processen. I processdokumentation kan det ju vara bra om man hinner dokumentera så snabbt som möjligt för att man redan vid nästa del av projektet i ateljén kan reflektera vad man gjort tidigare samt att fundera hur man vill gå vidare med projektet. Dokumentationen ska fungera som inspiration och föra arbetet och tankarna framåt genom att använda det som reflektionsunderlag både för barn och vuxna. ”Barnet skapar själv sin kunskap utifrån egna erfarenheter” (Lenz-Taguchi 1997, 33).

Miljön i ateljén speglar förhållningssättet man har gentemot barnen. Där ger vi pedagoger förutsättningarna för hur självständiga och utforskande barnen själva kan vara i sitt undersökande. Vilket material som finns, hur tillgängligt material, redskap och lokaler är påverkar hur ateljén nyttjas. De estetiska uttryckssätten kan ge trygghet i sig själv och ökat självförtroende (Paulsen, 2006, 64). Om vi bara ger barnen möjligheten att hantera material och redskap så ger vi dem möjligheten att uttrycka sina i innersta tankar och känslor med olika språk. Jag sparade lite av det bästa till sist, lite inspirationsbilder av den pedagogiska miljö som vi fick ta del av under vårt studiebesök i torsdags. Tack Malin A!

Arrivederci!

”Vad är det vi tror oss veta om barn och lärande när vi gör det vi gör?”

(utdrag från föreläsning med Pernilla Mårtensson den 10 november 2011)

Här kommer några av mina reflektioner som väcktes av Pernilla Mårtenssons fantastiska föreläsning den 10 nov, 2011.

Dokumentation är kanske inte så komplicerad men pedagogisk dokumentation är lite klurigare. Exempelvis upplever jag att bara en bråkdel av det verkliga innehållet kommer med i dokumentationen oavsett hur pedagogisk och processintriktad man försöker vara. Något som ändå ofta förstärker dokumentationen är bilder som visar det där lilla extra, det som inte går att förklara med ord. Kanske en känsla eller ett fokus som inte går att förklara, ett ögonblick som fångas. Det är ett av skälen till att det känns nyttigt att barnen själva får dokumentera sig själva och deras vänner i olika aktiviteter och projekt. När jag kollar igenom deras bilder slås jag ofta av att de fokuserat på något helt annat än jag gjort. Där framkommer det att min tolkning är begränsad till mig och min förförståelse. Det betyder visserligen inte att min tolkning är fel utan snarare att det finns så mycket som händer i lärandet som kan belysas med olika perspektiv, som parallella läroprocesser. Barnen som själva får dokumentera får även mer makt över och blir delaktig i sin läroprocess. Som Hillevi Lenz Taguchi (1997) säger så ger pedagogisk dokumentation oss både direkt detaljrikedom samt distans i reflektionerna för att kunna se mer av processen.

”Barnet skapar själv sin kunskap utifrån sina egna erfarenheter.” 
(Lenz Taguchi, 1997, 33).

I skapandet är de parallella läroprocesserna mycket tydliga. Det är oundvikligt att flera olika ämnen och lärdomar uppstår i skapandet med alla olika material, tekniker, erfarenheter etc. bidrar till en mångfald i varje uppgift och utmaning som barnen och vi antar. Det gäller ju att använda dokumentationen konstruktivt, att sträva efter att föra den pedagogiska arbetsprocessen framåt samt att utveckla det pedagogiska arbetet och förnya oss själva och barnen.

Arrivederci!

Kristalliserad fantasi – en strävan efter morgondagen

Jag har funderat lite över det som Lev Vygotskij talar i sin bok Kunskap och fantasi (1995) om balansen mellan just kunskap och fantasi. Han menade att det krävs erfarenheter för att kunna förstås nya fenomen samt för att kunna skapa egna nya erfarenheter bearbetar man olika erfarenheter och tankar, plasticitet (s.11). Han talar även om fantasin som ett medel att vidga en människas erfarenheter (s.22). Dessa två ingredienser skapar ens bild av omvärlden samt bidrar till hur omvärlden erfar en själv. Genom skapande och att verkligen nyttja alla 100 språken bjuder man in till vidgad kunskap och förmågan att våga/kunna tänka annorlunda och hitta nya lösningar på olika fenomen och problem. Detta kan kopplas till dagens och framtidens behov och medborgare. Kompetens som är praktisk, konkret och automatiserad räcker inte längre i många branscher. Att tänka annorlunda och komma på okonventionella lösningar är precis vad många branscher kräver. To think outside of the box, är strävan för att kunna erbjuda något som sticker ut från konkurrensen. Vi som vuxna och förskollärare har i uppdrag att förbereda dagens och framtidens medborgare. Vi kan aldrig veta hur framtiden ser ut men måste alltid vara framåtsträvande.  Att inte prioritera skapande som eget ämne och som en metod för andra ämnen såsom matematik, fysik, kemi, talspråk, skriftspråk etc. vore att inte ta sitt ansvar för framtiden.

Vad jag har förstått är bild och skapande ett ämne som får mindre och mindre tid och resurser ju längre fram man kommer i sin grundskoleutbildning. Det är ett ämne som har generell låg status och av många anses vara flum och på skoj. I stället för att se det som ett vidgat kunskaps begrepp och en metod som kan nå fler elever att nå sina mål och att utvecklas. Som Tarja Häikiö beskrev så bra på sin föreläsning så är Ateljén, skapandet, en kärna där alla ämnen, fantasi och erfarenheter korsas.

Behov av kristalliserad fantasi (Vygotskij, 1995, s.25) helt nya uppfinningar genomsyrar dagens konsumtionssamhälle. Många företag strävar efter revolutionära uppfinningar som sticker ut och som förändrar beteenden samt ger oss nya behov, exempelvis första datorn, smartphones etc. Dessa har snabbt blivit en självklar del av vardagen och ett medel att kommunicera och söka och sprida kunskap genom. Men smarta lösningar behövs även i alla andra branscher som vård, skola, forskning, media, bygg etc. Med den tillgänglighet vi har så kommer även ansvaret att vara kritisk och våga ifrågasätta. Men att vara kritisk, skapande förmågor och fantasi tror jag inte är något som kommer självmant utan är något som man måste träna och stimulera för att växa, likt muskler som tynar bort om de inte tränas på gymmet. 

En upplevelse som jag nyss inspirerades av är Jan Lööfs utställning på Göteborgs konstmuseeum. Allt blev plötsligt mycket tydligt och konkret. Lööf är verkligen en stjärna på att kombinera språk. Alla jag känner som varit där, unga som gamla, har påverkats och inspirerats mycket positivt. Det är något med Jan Lööfs uttryck som sammanfogar människor av alla de slag och efter att ha sett utställningen och besökt deras workshop så vill man bara ut och leta skrot för att skapa nya uttryck!

Fantasi + Avfall – Material – uppfinningar – sagor – ord – bild – film – musik – spänning - utmaning.

För att nämna en bråkdel av de språk som han valt att uttrycka sig med. 

Som Vygotskij (1995) säger så är fantasin beroende av nya erfarenheter för att kunna skapa nya uttryck (s. 36).  Vi kan inte heller gå händelserna i förväg ”Varje uppfinnare till och med geniet, är alltid ett barn av sin tid och sin miljö.” (s. 37). Att hålla en balans mellan fantasi och förnuft verkar dock inte enkelt. Ju mer erfarenheter vi får ju mer förnuftiga blir vi, olika åldrar har olika eror med fantasi.

 

 Arrivederci!