Att bearbeta sina intryck - genom skapande

Jag förundras ofta över hur tydligt det är att barnen bearbetar sina intryck från omvärlden i sitt skapande. En pojke som jag har på min förskola är helt fantastisk på att återskapa och utveckla sina erfarenheter i bildform. I detta exempel så avbildar han ett helt scenario från spelet Angry Birds, ett populärt spel som bland annat går att ladda ner på mobilen. Men det stoppar inte här, han fortsätter att göra egna spel, med karaktärer och olika händelseförlopp som han ingående förklarar om. Det gör även andra barn i gruppen. De skapar olika världar, ondingar, hjältar och filurer som påverkar spelet. Ett papper blir fulltäckt med olika filurer, knappar, miljöer som representerar händelseförlopp på flera olika nivåer och sagor om varje detalj. Det jag nu sitter och spånar på är hur man kan gå vidare med detta. Vi har nyligen fått en iPad med program som går att använda sig av som redskap i denna process. Måste bara ta mig tiden att komma på rätt frågor.

För er som inte vet vilka Angry Birds är så länkar jag ett klipp om detta från www.youtube.com

Arrivederci!

Miljö, dokumentation och "Facka in kunskapen"

Att träffas med basgruppen är en av mina favoritsysselsättningar. Att mötas av inspiration, kunskap, skratt, kompetens & kreativitet är precis som jag upplever det. I torsdags var Malin vänlig nog att ta emot oss med öppna armar på hennes förskola i Hammarkullen. Att gå runt på hennes (och tidigare besök hos Graciella och Lottas) förskola väcker massa känslor. Dels blir jag mycket inspirerad och imponerad och dels blir jag frustrerad. Det finns så mycket som jag vill ändra på i min förskola efter jag blivit inspirerad men jag har svårt att genomföra ens hälften. Jag måste lära mig att nöja mig med att ta en sak i taget.

Våra diskussioner hamnade ofta utanför det tänkta ämnet men allt kändes så otroligt viktigt. Vi talade bland annat om att ”facka in kunskapen”, att presentera olika material, tekniker och kunskap för barnen så de själva bygger upp ett register med kunskap som de kan kombinera och använda sig av på egen hand. Vi talade även om utmaningen att hålla en balans i att erbjuda barnen utmaningar och våra erfarenheter samt att ha tålamod att vänta in barnen och låta dem pröva sig fram och testa olika egna strategier att nå målet. Det kan kännas stressigt att ha en barngrupp med 22 barn med olika tankar, förutsättningar, behov, önskemål, aktiviteter samtidigt och att då känna ett lugn i att vänta ut och kunna följa upp barnen i dess egna processer. Jag förstår ju själv att man inte kan vara på flera ställen samtidigt och att man måste prioritera för att kunna ge kvalité till mötena.

För att hålla mig lite till den egentliga uppgiften så diskuterade vi även dokumentationen i ateljén, hur den kan lyfta fram läroprocesserna och hur de kan inspirera varandra. Jag ser dokumentationen som Hillevi Lenz-Taguchi beskriver i hennes bok, Varför pedagogisk dokumentation? (1997) som ett arbetsverktyg och underlag för reflektion och utveckling. Hon beskriver vidare: ”dokumentationens viktigaste uppgift att synliggöra barnen som rika, kompetenta och aktivt kunskapssökande subjekt, samt att utgöra utgångspunkten för fortsatta utforskande och kunskapssökande” (Lenz-Taguchi, 1997, 7). Jag anser att barnen med fördel kan vara med och dokumentera själva och varandra för att göra barnen delaktiga i sin process och för att de själva ska kunna reflektera tillsammans över bilderna och själva upptäcka mer av processen. I processdokumentation kan det ju vara bra om man hinner dokumentera så snabbt som möjligt för att man redan vid nästa del av projektet i ateljén kan reflektera vad man gjort tidigare samt att fundera hur man vill gå vidare med projektet. Dokumentationen ska fungera som inspiration och föra arbetet och tankarna framåt genom att använda det som reflektionsunderlag både för barn och vuxna. ”Barnet skapar själv sin kunskap utifrån egna erfarenheter” (Lenz-Taguchi 1997, 33).

Miljön i ateljén speglar förhållningssättet man har gentemot barnen. Där ger vi pedagoger förutsättningarna för hur självständiga och utforskande barnen själva kan vara i sitt undersökande. Vilket material som finns, hur tillgängligt material, redskap och lokaler är påverkar hur ateljén nyttjas. De estetiska uttryckssätten kan ge trygghet i sig själv och ökat självförtroende (Paulsen, 2006, 64). Om vi bara ger barnen möjligheten att hantera material och redskap så ger vi dem möjligheten att uttrycka sina i innersta tankar och känslor med olika språk. Jag sparade lite av det bästa till sist, lite inspirationsbilder av den pedagogiska miljö som vi fick ta del av under vårt studiebesök i torsdags. Tack Malin A!

Arrivederci!

”Vad är det vi tror oss veta om barn och lärande när vi gör det vi gör?”

(utdrag från föreläsning med Pernilla Mårtensson den 10 november 2011)

Här kommer några av mina reflektioner som väcktes av Pernilla Mårtenssons fantastiska föreläsning den 10 nov, 2011.

Dokumentation är kanske inte så komplicerad men pedagogisk dokumentation är lite klurigare. Exempelvis upplever jag att bara en bråkdel av det verkliga innehållet kommer med i dokumentationen oavsett hur pedagogisk och processintriktad man försöker vara. Något som ändå ofta förstärker dokumentationen är bilder som visar det där lilla extra, det som inte går att förklara med ord. Kanske en känsla eller ett fokus som inte går att förklara, ett ögonblick som fångas. Det är ett av skälen till att det känns nyttigt att barnen själva får dokumentera sig själva och deras vänner i olika aktiviteter och projekt. När jag kollar igenom deras bilder slås jag ofta av att de fokuserat på något helt annat än jag gjort. Där framkommer det att min tolkning är begränsad till mig och min förförståelse. Det betyder visserligen inte att min tolkning är fel utan snarare att det finns så mycket som händer i lärandet som kan belysas med olika perspektiv, som parallella läroprocesser. Barnen som själva får dokumentera får även mer makt över och blir delaktig i sin läroprocess. Som Hillevi Lenz Taguchi (1997) säger så ger pedagogisk dokumentation oss både direkt detaljrikedom samt distans i reflektionerna för att kunna se mer av processen.

”Barnet skapar själv sin kunskap utifrån sina egna erfarenheter.” 
(Lenz Taguchi, 1997, 33).

I skapandet är de parallella läroprocesserna mycket tydliga. Det är oundvikligt att flera olika ämnen och lärdomar uppstår i skapandet med alla olika material, tekniker, erfarenheter etc. bidrar till en mångfald i varje uppgift och utmaning som barnen och vi antar. Det gäller ju att använda dokumentationen konstruktivt, att sträva efter att föra den pedagogiska arbetsprocessen framåt samt att utveckla det pedagogiska arbetet och förnya oss själva och barnen.

Arrivederci!

Kristalliserad fantasi – en strävan efter morgondagen

Jag har funderat lite över det som Lev Vygotskij talar i sin bok Kunskap och fantasi (1995) om balansen mellan just kunskap och fantasi. Han menade att det krävs erfarenheter för att kunna förstås nya fenomen samt för att kunna skapa egna nya erfarenheter bearbetar man olika erfarenheter och tankar, plasticitet (s.11). Han talar även om fantasin som ett medel att vidga en människas erfarenheter (s.22). Dessa två ingredienser skapar ens bild av omvärlden samt bidrar till hur omvärlden erfar en själv. Genom skapande och att verkligen nyttja alla 100 språken bjuder man in till vidgad kunskap och förmågan att våga/kunna tänka annorlunda och hitta nya lösningar på olika fenomen och problem. Detta kan kopplas till dagens och framtidens behov och medborgare. Kompetens som är praktisk, konkret och automatiserad räcker inte längre i många branscher. Att tänka annorlunda och komma på okonventionella lösningar är precis vad många branscher kräver. To think outside of the box, är strävan för att kunna erbjuda något som sticker ut från konkurrensen. Vi som vuxna och förskollärare har i uppdrag att förbereda dagens och framtidens medborgare. Vi kan aldrig veta hur framtiden ser ut men måste alltid vara framåtsträvande.  Att inte prioritera skapande som eget ämne och som en metod för andra ämnen såsom matematik, fysik, kemi, talspråk, skriftspråk etc. vore att inte ta sitt ansvar för framtiden.

Vad jag har förstått är bild och skapande ett ämne som får mindre och mindre tid och resurser ju längre fram man kommer i sin grundskoleutbildning. Det är ett ämne som har generell låg status och av många anses vara flum och på skoj. I stället för att se det som ett vidgat kunskaps begrepp och en metod som kan nå fler elever att nå sina mål och att utvecklas. Som Tarja Häikiö beskrev så bra på sin föreläsning så är Ateljén, skapandet, en kärna där alla ämnen, fantasi och erfarenheter korsas.

Behov av kristalliserad fantasi (Vygotskij, 1995, s.25) helt nya uppfinningar genomsyrar dagens konsumtionssamhälle. Många företag strävar efter revolutionära uppfinningar som sticker ut och som förändrar beteenden samt ger oss nya behov, exempelvis första datorn, smartphones etc. Dessa har snabbt blivit en självklar del av vardagen och ett medel att kommunicera och söka och sprida kunskap genom. Men smarta lösningar behövs även i alla andra branscher som vård, skola, forskning, media, bygg etc. Med den tillgänglighet vi har så kommer även ansvaret att vara kritisk och våga ifrågasätta. Men att vara kritisk, skapande förmågor och fantasi tror jag inte är något som kommer självmant utan är något som man måste träna och stimulera för att växa, likt muskler som tynar bort om de inte tränas på gymmet. 

En upplevelse som jag nyss inspirerades av är Jan Lööfs utställning på Göteborgs konstmuseeum. Allt blev plötsligt mycket tydligt och konkret. Lööf är verkligen en stjärna på att kombinera språk. Alla jag känner som varit där, unga som gamla, har påverkats och inspirerats mycket positivt. Det är något med Jan Lööfs uttryck som sammanfogar människor av alla de slag och efter att ha sett utställningen och besökt deras workshop så vill man bara ut och leta skrot för att skapa nya uttryck!

Fantasi + Avfall – Material – uppfinningar – sagor – ord – bild – film – musik – spänning - utmaning.

För att nämna en bråkdel av de språk som han valt att uttrycka sig med. 

Som Vygotskij (1995) säger så är fantasin beroende av nya erfarenheter för att kunna skapa nya uttryck (s. 36).  Vi kan inte heller gå händelserna i förväg ”Varje uppfinnare till och med geniet, är alltid ett barn av sin tid och sin miljö.” (s. 37). Att hålla en balans mellan fantasi och förnuft verkar dock inte enkelt. Ju mer erfarenheter vi får ju mer förnuftiga blir vi, olika åldrar har olika eror med fantasi.

 

 Arrivederci!

Inspirationskväll med basgruppen

Jag försökte skriva ner alla mina känslor och inspiration från en fantastisk kväll med min basgrupp. Snart insåg jag att det inte gick. Istället gjorde jag en film som skildrar en liten del av min fascination.

Arrivederci!

Matematik, perception, kultur och njutning

En het debatt på många förskolor handlar om det farliga, det fruktansvärda, det fula och helt underbara sockret. I de tre kommuner som jag har arbetat i har just sockret utsetts till en syndabock för samhällets viktökning och nedsatta hälsa, därav ett förbud av socker på förskolan, ofta på initiativ av föräldrar. Ut med sylt, ketchup och bakning på förskolan. Samtidigt är det vanligaste samtalsämnet mellan många av barnen och deras föräldrar under den senare delen av veckan, Fredagsmys! Det är just här som jag anser att vi tappar något, en konstform som innefattar alla sinnena och berör i stort sett hela läroplanen, bakning. Efter att ha växt upp i en familj där matlagning och bakning kan ses som en konstform i allra högsta grad. En fröjd för perceptionsförmågan, både luktsinne, smaksinne och ögat samtidigt som känslan av att knåda en deg och se hur bullarna jäser upp i ugnen och kan vara helt magiskt.

Processen att baka är ett omfattande projekt. Att komma på vad man ska baka, hitta recept, handla ingredienser, hitta verktygen, mäta, väga, göra allt i rätt ordning, tillaga, ta tiden, vänta, plocka undan och städa och sen det viktigaste att njuta tillsammans med sina vänner!

Att baka är inte bara att äta gott, det är även kultur. Nästan alla högtider kretsar kring mat. Pepparkakor, saffransbullar och julskinka till jul. Sill, potatis och jordgubbar till midsommar. Tårta och kakor på födelsedagar. Semlor på semmeldagen och våfflor på våffeldagen för att nämna några klassiska exempel på detta.

 "I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kultur- skapande som att överföra ett kulturarv värden, traditioner och historia, språk och kunskaper från en generation till nästa." (Lpfö 98, rev 2010, s.6)

Under en kort resa till mina svärföräldrar i Mora så fick jag möjligheten att baka traditionell kavelgris i en riktig bagarstuga med huckle och matchande förkläde. En helt underbar upplevelse med en rad belöningar. Med roligt sällskap i traditionell och spännande miljö, knådade, borstade och skrattade vi oss igenom bakningen. Förutom att vi nu har bröd i frysen ett bra tag framöver så fick jag lära mig en konstform samt ta del av den kultur som fortfarande är stark i Dalarna. 

"Förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar." (Lpfö 98, rev 2010, s.5)

För att nämna några av de mål som förskolan strävar mot. Förskolan ska sträva efter att varje barn

·      känner delaktighet i sin egen kultur och utvecklar känsla och respekt för andra kulturer,

·      utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande egenskaper hos mängder, antal, ordning och talbegrepp samt för mätning, tid och förändring,

·      utvecklar sin förmåga att använda matematik för att undersöka, reflektera över och pröva olika lösningar av egna och andras problemställningar,

·      utvecklar sin förmåga att urskilja, uttrycka, undersöka och använda matematiska begrepp och samband mellan begrepp,

·      utvecklar sin matematiska förmåga att föra och följa resonemang,

(Lpfö 98, rev 2010, s.9-10)

Arrivederci!

Styrkan av estetiken, konsten och det konkreta skapandet

Den senaste tiden har inneburit många utmaningar för mig och min familj. Inte bara ett dödsfall utan flera har drabbat både unga och gamla, nära och kära och påverkar mig och min omgivning. Jag har upptäckt att jag vid beskeden som kommit har jag förutom att bli ledsen känt behov av att hålla mig sysselsatt, med mer kreativa sysslor som att baka, laga mat, fota, redigera bilder och att vara med nära och kära. Att prioritera det som jag känner starkast för har fått komma före andra ”måsten”. Därav en försenad blogg även om reflektioner funnits där kanske mer intensivt än tidigare. Jag funderar över varför jag känner ett så starkt behov av att vara kreativ? Att arbeta med händerna, att uppleva med sinnena och att fånga bilderna och att processa allt i efterhand? Det är någonstans här som jag ännu en gång blir påmind om hur starkt estetiken, konsten och det konkreta skapandet är och hur viktigt det är för livet.

Arrivederci

Mina inspiratörer!

Jag vill mest tacka för en fantastisk kväll med min basgrupp. Ni är så underbara och inspirerande. Ett speciellt tack till Lotta som ordnade allt och tog emot oss med öppna armar. Vill citera Susan på vägen hem: ”torsdagkvällar är den bästa kvällen i veckan”.

 Tusen tack för alla kloka ord och inspiration! 

Arrivederci!

Ett omöjligt möjligt projekt

Denna dokumentation visar hur ett barn kan utveckla sin förmåga genom lera. Till en början är barnet arg och vill att pedagogen ska göra Sandvargen till henne eftersom hon inte klarar det själv. Istället hämtar pedagogen en bok med bilden av det objekt som barnet vill skapa. Genom att analysera bilden och diskutera hur många bollar och andra former som krävs för att få ihop armar, ben, huvud, kropp, svans och öron så börjar barnet sakta gå med på att göra en del i taget. De ställs inför olika dilemman under skapandet, exempelvis hur huvudet skulle kunna sitta fast på kroppen, men allt detta löste de tillsammans. Det fick ta den tid det tog. När barnet var i fasen att färglägga sin Sandvarg så var hon så stolt och berättade ivrigt om hur hon gjort och hur enkelt det var. Hon erbjöd sig att göra en till som present till avdelningen som vi kan använda när vi läser boken om Sandvargen. Cirka 15 minuter senare så knackar hon på min rygg och visar stolt upp en Sandvarg i lera som hon gjort helt utan hjälp av någon annan än hennes egen förmåga.

Jag skulle vilja påstå att barnet nu har erövrat ett nytt språk och känner sig trygg i att använda sig av materialet. Från att vara helt säker på att hon absolut inte kunde göra en Sandvarg i lera till att stolt visa upp sina alster för pedagoger, föräldrar och vänner. Ett erövrat språk som förhoppningsvis kommer komma väl till pass vid senare tillfällen i livet.

Vidare reflektioner kommer.

Arrivederci!

Arrivederci!

Att inta nya olika perspektiv

Under helgen har jag varit på fotoexpedition i Göteborgsområdet. Dels vid klipporna i skärgården samt i skogen. Jag reflekterade över hur samma plats kan se helt olika ut beroende av hur man betraktar den. Allt beror på vad man väljer att lägga fokus på, vad som fångar och intresserar en. I min barngrupp har vi 22 barn och 4 vuxna, det vill säga 26 olika perspektiv och fokus. Som exempel på detta har jag bland annat dessa två bilder är tagna från exakt samma plats fast med fokus på olika saker.

En annan reflektion var hur miljön påverkar en. Jag kände mig lugn, inspirerad och lycklig när jag avnjöt sol, klippor, växter, djurliv, vågor, gnistrande hav, kantarellfynd och skog. Hur känner sig egentligen barnen i den miljö som vi presenterar i förskolan? Inne slitna lokaler som tidigare varit lägenheter och inte tänkt för pedagogisk verksamhet, i en barngrupp på 22 barn samt 4 vuxna. Ute på en gård täckt av sand på sommaren, gegga på hösten och isvakar på vintern delad med ca 100 andra barn. Hur bjuder man in till inspiration och kreativitet där? Hur ser barnen på miljön?  

Inspiration kommer inte automatiskt på beställning. En tjej från klassen uttryckte sig så talande på föreläsningen i torsdags ”Skapande och kreativitet händer inte på tisdag klockan 10.00!” men det är ofta det vi förväntar oss av barnen. När vi har bokat in ett ”skapandepass” så förväntar vi oss att barnens kreativitet ska flöda. Men hur ser tillgängligheten för kreativitet ut resten av dagen? Miljön där man vistas talar oftast ett tydligt språk. Nordin-Hultman tar upp detta i hennes bok, Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande, 2004, där framför hon bland annat Michel Foucaults tankar om hur olika institutioner i samhället väljer att planera sina miljöer. ”Pedagogiska rum säger något om vad ett barn är och bör vara och därmed om hur de barn som faktiskt är där skall uppfattas och bedömas.” (Nordin-Hultman, Elisabeth, 2004:51, Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. Stockholm). Det är ändå att fundera över. Förskolan ska vara ett komplement till hemmet där barnen ska känna sig trygga i att utforska, skapa, leka och utvecklas på ett roligt sätt. Vi som pedagoger har ansvar för att se till att ge barnen den miljö som de behöver samt att ge dem verktygen till att kunna hantera den och allt som finns där. Där känner jag att jag har något att bita i. Att ta mitt ansvar för att miljön ska vara inbjudande samt att barnen ska lära sig ta ansvar för material och aktivitet.

Här kommer några fler bilder från min helg.

En sak som slog mig var att på de öar som vi besökte så fanns det alltid gott om bänkar längst stigar och vägar. Bänkar för paus och reflektion.

 

Arrivederci!

Inspirerad och motiverad

Trots att dagens föreläsning inte blev som den var tänkt och blev provisoriskt räddad i Caféet så lämnade jag lokalen inspirerad och motiverad. Stinas ord var spännande men det som verkligen lyfte mig var min nya basgrupp. Fem nya intressanta och spännande pedagoger som verkar sitta på så mycket kunskap, idéer och tankar. Spontant och kreativt kom Lotta på att vi kunde göra första uppgiften tillsammans i hennes Ateljé på hennes förskola. Det passade oss alla jättebra. Att kombinera nytta och nöje. Det ska bli så spännande att få botanisera i dessa material tillsammans och inspirera i varandras processer. Längtar tills nästa torsdag!

Arrivederci

Vad är en Ateljerista egentligen?

Min första reflektion om denna kurs handlar om min bild av ateljeristan och dess roll i förskolan och hur man kan applicera och berika verksamheten med denna roll?

Föreläsningen med Tarja Häikiö var inte min första och heller inte min sista med just henne, tack och lov. Det kändes som en ny föreläsning även om jag har hört mycket av det hon sa tidigare, jag har varit i Reggio och gjort fältarbete och observerat och analyserat, läst till Pedagogista och jag har även läst ett flertal böcker om denna pedagogiska filosofi. Men trots all denna information, alla intryck och alla funderingar så har jag inte lyckats reda ut hur en ateljerista kan se ut på min förskola, hur man kan anpassa rollen efter de förutsättningar som är min verklighet. Jag ser det inte som ett omöjligt uppdrag utan snarare som en utmaning.

Ett av skälen till att jag bestämde mig för att läsa till förskollärare var att jag gillade att arbeta med barn och att jag njöt av att få vara i en miljö där skapande och lek fanns tillgängligt. Först senare förstod jag vidgen av det hela, ”det vidgade språkbegreppet” som vi talat om är verkligen oändlig ju mer man diskuterar och ju fler infallsvinklar man intar ju mer komplext blir det.

Ofta gör jag misstaget att jag planerar något själv eller med mina kollegor som känns mycket genomtänkt, utvecklade och roligt för barnen. Där mitt vuxenperspektiv samt min kompetens tar över planerna. I våras forskade vi om amfibier på min avdelning. Ett intresse hade vuxit fram i barngruppen som vi pedagoger hängde på och utvecklade. Alla blev helt inne i processen och Vi pedagoger kom på att barnen kunde göra ormar i lera. Det kändes som en enkel match, barnen hade ju ”degat” i alla år och gjort massor med kakor, pannkakor, hästar etc. Problemet var att leran faktiskt inte var likadan som playdo-degen och var mycket svårare att arbeta med. Just detta att ta för givet att barn kan använda sig av olika material bara för att de är barn eller att de tycker allt sådant är roligt. Om man ser leran som ett språk, som Tarja talade om under föreläsningen, så är det ett högt krav att kräva, förutsätta att barnen ska kunna behärska det vid första tillfället. Precis som Vygotskij talar om, i Fantasi och Kreativitet, så krävs det en kombination av träning av en färdighet, faktisk kunskap ( i detta fall tekniken med lera och kunskapen om ormar) i kombination med sin fantasi för att kunna skapa något nytt. 

Det är nog mycket den rollen som jag tänker mig att en Ateljerista kan ha. En ateljerista kan ge barnen möjligheten att lära sig behärska olika tekniker, material för att kunna använda sig av dessa i sin egen läroprocess. Att finnas där som handledare och inspiration till barnens utforskande och vilja att experimentera. Att tillsammans konstruera kunskap både barn emellan samt mellan barn och vuxna.

Nu ska jag börja klura på hur man kan få in denna roll i en "vanlig" förskola som min egen. Hur kan man se till att de projekt vi arbetar med går igenom Ateljén, denna kärna där allt korsas?

Until next time, Arrivederci!

Ett första steg till att bli Atelierista

En ny blogg är skapad, ett gammalt fenomen för de flesta men ett relativt nytt för mig. Här kommer min process att dokumenteras och bearbetas. I kombination av bilder, reflektioner, film och musik hoppas jag på att en processblogg kommer att växa fram.

Ciao