Så mycket mer än bara en teckning

Lämna inte Harry Potter vid dörren

Pernilla, en pedagogista och inspiratör. En föreläsning med Pernilla ger utrymme för både inspiration samt metareflektion. Hur ser vi på språk och språkutveckling på vår förskola, vad är språk och vad är rätt? 

På min arbetsplats har vi ett barn vars familj talar tre språk hemma. Mamman talar sitt modersmål med barnet, pappan talar sitt modersmål och föräldrarna talar ofta engelska med varandra. Detta kan vara en orsak till att deras barn inte utvecklat sitt talspråk fullt ut ännu. Men det är endast ett enda av sina 100 språk som han inte behärskar ännu. Det finns inte många av barnen på avdelningen som kommunicerar så bra som han gör fast på andra sätt. Genom skapande, med sin humor, med hjälp av vår iPad, genom gester och ansiktsuttryck. Visst ska detta inte bli en ursäkt för att vi inte ska stimulera talspråket ytterligare. Men istället för att fokusera på vad detta barn inte kan ännu så kanske man ska fokusera på vad detta barn kan som han kan inspirera oss andra och som vi tillsammans kan använda som ingång till att stimulera talspråket ytterligare. En av hans spetskompetenser som vi ser är att han behärskar vår iPad helt galant. Det är ett redskap som vi ser fångar hans uppmärksamhet, där han i lugn och ro härmar ord, reflekterar och börjar få fram två-ords meningar. 

Inställningar till att införa olika multimediala redskap i förskolan varierar, många är rädda och tror att barnen inte ska kommunicera tillräckligt, att de ska tappa social kompetens etc. men IKT är ett verktyg och komplement till allt annat som vi gör på förskolan inte ett substitut. IKT tar även en större plats i den nya reviderade läroplanen. Här är några av de mål från läroplanen som Vi pedagoger på min avdelning ser att vår iPad bidrar till.

Mål

Förskolan ska sträva efter att varje barn

·      utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära,

·      tillägnar sig och nyanserar innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld,

·  utvecklar nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra,

·  utvecklar intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner,

·  utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa,

·  utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande egenskaper hos mängder, antal, ordning och talbegrepp samt för mätning, tid och förändring,

·  utvecklar sin förmåga att använda matematik för att undersöka, reflektera över och pröva olika lösningar av egna och andras problemställningar,

·  utvecklar sin förmåga att urskilja, uttrycka, undersöka och använda matematiska begrepp och samband mellan begrepp,

·  utvecklar sin matematiska förmåga att föra och följa resonemang,

·  utvecklar sin förmåga att urskilja teknik i vardagen och utforska hur enkel teknik fungerar,

·  utvecklar sin förmåga att bygga, skapa och konstruera med hjälp av olika tekniker, material och redskap,

(Lpfö 98, rev 2010, s.9-10)

Teknik inte något som i sig själv är pedagogiskt utan det är vad man väljer att göra med den som är pedagogisk, den bör användas som ett redskap inte som en barnpassare. 

Pernilla berättade om hur ett barn som kom till skolan full med inspiration då han läst hela Harry Potter boken hemma men som han inte fick ta med in till klassrummet eftersom det inte var det som klassen skulle arbeta med just nu. Det skär i hjärtat på mig när jag hör detta. Jag reflekterar även över hur många gånger jag gjort just detta, inte varit uppmärksam, inte fångat tillfället, inte sett vad som var viktigt just då. För att kunna nå barnen bör man vara inlyssnande och ta tillvara på vilket språk, vilka  verktyg, vilka intressen som barnen har för att kunna nå dem och fånga dem utifrån deras värld. Vem vet, det kanske blir Vi vuxna som lär oss mest.

Arrivederci!

Olika glasögon, olika upplevelser

Jag är medveten om att det pedagogiska förhållningssätt som växt sig starkt i Reggio Emilia är en filosofi och inte en renodlad pedagogik. Det är mycket därför som jag blivit så inspirerad av denna. Perspektiv och förutsättningar varierar, förändring och utveckling är naturligt och nödvändigt vilket Reggios filosofi är mycket tydliga med. Det är inte meningen att alla ska göra samma sak på samma sätt utan lyfter istället allas olikheter och förändring som en resurs.

I stort sett varje torsdag när jag är på min utbildning till att bli atelierista så är min man, som också är lärare men för äldre åldrar, på utbildning inom Montessoripedagogik som han tar genom hans skola, som är en Montessoriskola. Våra perspektiv, både genom metareflektion samt utifrån perspektiv till dessa förhållningssätt gör att diskussionerna flödar och vi upptäcker ofta att utmaningarna i förskola samt högstadium inte är så långt ifrån varandra och att det finns många olika sätt att bemöta dessa.

Ett exempel på hur olika förhållningssätt kan variera är följande. Min kollega är barnskötare och utbildad inom Montessoripedagogik och arbetar en dag i veckan på min avdelning och en dag i veckan på en annan förskola. Hon berättade om ett exempel på den andra förskolan som är arbetar inspirerat av Reggio Emilias filosofi. En situation där några barn satt med en stämpeldyna och stämplar och gjorde avtryck på papper, plötsligt tog ett av barnen sin hand och tryckte mot stämpeldynan och började göra avtryck. Detta ansåg min kollega inte var okej eftersom det inte var det som materialet var avsett till. Här skiljer sig mina och hennes åsikter lite. Jag anser att om det inte är så att man gett barnen en specifik uppgift, utmaning där material och verktyg ska användas på ett visst sätt så ser jag det som självklart att de själva experimenterar och utforskar med sina sinnen. Självklart ska det finnas ramverk även för detta, man får exempelvis inte börja göra tryck på väggar och andra människor som inte är med på det men annars så är material till att experimentera med enligt mig. Med en närvarande pedagog så kan man lätt ge dem utrymme att experimentera med material som kanske är tänkt att användas på ett visst sätt. Men det är intressant att diskutera denna typ av situationer. Min kollega är mycket klok och har massa bra tankar och reflektioner men det utesluter inte det faktum att vi inte alltid tänker lika. Det blir ett nyttigt utbyte av tankar och reflektioner när olika perspektiv möts.

Arrivederci! 

Grupp 5:s reflektioner under Ht-2011

”Är inte hela förskolan en Ateljé?!” - En summering av höstterminen 2011.

 Något som har ekat i mitt huvud sen vi sågs den 8 december 2011 under allas redovisningar är något som en klok medstudent sa, ”är inte hela förskolan en ateljé?!”. Detta uttalande har satt mina tankar i spinn. Under denna termin har vi läst litteratur, lyssnat på föreläsningar, haft workshop, lyssnat på barnen och kollegor och sist men inte minst utan snarare drivkraften under kursen så har jag upplevt fantastiska studiebesök och haft spännande diskussioner med min basgrupp som har gjort att jag förstått både teori och praktik bättre. Tankar och förhållningssätt har utmanats där jag blivit ännu mer bekant med hur kraftfull skapande är och vilket nödvändigt och ovärderligt verktyg det är för lärande och utveckling.

Litteraturen har varit spännande och användbar. Jag har försökt att läsa till alla tillfällen men på grund av en tuff period under mitten av terminen har det inte alltid varit lätt att hinna med. Men jag har även läst lite annan litteratur som jag fått tips om av andra när jag berättat om kursen.

”Lyssnandets pedagogik” av Åberg och Lenz Taguchi är en pärla som visar på hur viktigt det är att förnya och utmana sig själv och inta ett medforskande perspektiv med barnen och att träna sin ”hörstyrka” för att hitta alla barns ingång till lärande. ”Varför pedagogisk dokumentation? Om barnsyn, kunskapssyn och ett förändrat förhållningssätt till förskolans arbete.” av Lenz Taguchi är skriven på ett sätt att det blir mycket lätt att motivera dokumentationens roll i läroprocessen. Dokumentation är viktigt för olika parter. Att barnen själva ska få se sig själva i sin läroprocess samt kunna reflektera och komma ihåg, inspireras av sig själv och sina vänner och att få vara aktivt delaktig i sin process. Dokumentation är viktigt för oss pedagoger som ett verktyg för att kunna reflektera och diskutera tillsammans vad vi kan göra för att stimulera barnens läroprocesser. Det är även viktigt att lyfta fram delar av verksamheten för föräldrarna så de blir insatta och själva kan bli mer delaktiga och så vi kan ha ett starkt samarbete med hem och förskola. Andra böcker som mer fungerat som inspiration är ”Art, Artists; The expressive languages of children, the artistic language of Alberto Burri “och  ”Att göra lärandet synligt – barns lärande individuellt och i grupp” från Reggio Children. Där kan man fastna bara i att kolla på bilderna och se hur skapande är viktigt som metod i förskolan, en metod som kopplar samman både teori, förkunskaper, kreativitet och fantasi. Bryggan mellan teori och praktik har Stina Braxells bok ”Skapande barn” bidragit till, den visade mig hur material, metoder är mångfald som vi kan erbjuda barnen. ”Skapande barn” är som ett uppslagsverk där man kan återgå och inspireras. Kompendiet taget ut Tarja Häikiös bok ”Barns estetiska läroprocesser; Atelierista i förskola och skola” har bidragit till en skarpare förståelse för atelieristans funktion i förskolan. 

Man blir faktiskt bara sugen på att läsa mer och försöka koppla till verksamheten och bidra till inspiration och motivation för olika projektarbeten och njutning i förskolan. Det är skönt att kursen sträcker sig under 2 terminer så man hinner gå tillbaka och fördjupa sig mer i litteraturen.

Genom att bli inbjuden till mina basgruppsmedlemmars förskolor har ”miljön som den tredje pedagogen” verkligen blivit påtagligt. Efter varje träff har jag gått hem med ett stort leende på läpparna samt blandade känslor av inspiration och frustration. Andra verkar alltid ha ”kommit mycket längre” än en själv vilket både är inspirerande och frustrerande för man vill bara springa till sin egen avdelning och göra förändringar samtidigt som vi har olika förutsättningar. Miljön är en resurs och kan användas som ett verktyg för barnen att bli mer självständiga, utmanade och förundrande.

Det förhållningssätt som Reggio Emilia inbjuder till med kompetenta och kreativa barn som själva kan komma på lösningar på både konventionella och okonventionella sätt med tillgång till olika material, verktyg, vuxenstöd och förkunskaper gör att hela förskolan faktiskt känns som en stor verkstad eller laboratorium men Ateljén som en viktig del av helheten.

Arrivederci!