Min första reflektion om denna kurs handlar om min bild av ateljeristan och dess roll i förskolan och hur man kan applicera och berika verksamheten med denna roll?
Föreläsningen med Tarja Häikiö var inte min första och heller inte min sista med just henne, tack och lov. Det kändes som en ny föreläsning även om jag har hört mycket av det hon sa tidigare, jag har varit i Reggio och gjort fältarbete och observerat och analyserat, läst till Pedagogista och jag har även läst ett flertal böcker om denna pedagogiska filosofi. Men trots all denna information, alla intryck och alla funderingar så har jag inte lyckats reda ut hur en ateljerista kan se ut på min förskola, hur man kan anpassa rollen efter de förutsättningar som är min verklighet. Jag ser det inte som ett omöjligt uppdrag utan snarare som en utmaning.
Ett av skälen till att jag bestämde mig för att läsa till förskollärare var att jag gillade att arbeta med barn och att jag njöt av att få vara i en miljö där skapande och lek fanns tillgängligt. Först senare förstod jag vidgen av det hela, ”det vidgade språkbegreppet” som vi talat om är verkligen oändlig ju mer man diskuterar och ju fler infallsvinklar man intar ju mer komplext blir det.
Ofta gör jag misstaget att jag planerar något själv eller med mina kollegor som känns mycket genomtänkt, utvecklade och roligt för barnen. Där mitt vuxenperspektiv samt min kompetens tar över planerna. I våras forskade vi om amfibier på min avdelning. Ett intresse hade vuxit fram i barngruppen som vi pedagoger hängde på och utvecklade. Alla blev helt inne i processen och Vi pedagoger kom på att barnen kunde göra ormar i lera. Det kändes som en enkel match, barnen hade ju ”degat” i alla år och gjort massor med kakor, pannkakor, hästar etc. Problemet var att leran faktiskt inte var likadan som playdo-degen och var mycket svårare att arbeta med. Just detta att ta för givet att barn kan använda sig av olika material bara för att de är barn eller att de tycker allt sådant är roligt. Om man ser leran som ett språk, som Tarja talade om under föreläsningen, så är det ett högt krav att kräva, förutsätta att barnen ska kunna behärska det vid första tillfället. Precis som Vygotskij talar om, i Fantasi och Kreativitet, så krävs det en kombination av träning av en färdighet, faktisk kunskap ( i detta fall tekniken med lera och kunskapen om ormar) i kombination med sin fantasi för att kunna skapa något nytt.
Det är nog mycket den rollen som jag tänker mig att en Ateljerista kan ha. En ateljerista kan ge barnen möjligheten att lära sig behärska olika tekniker, material för att kunna använda sig av dessa i sin egen läroprocess. Att finnas där som handledare och inspiration till barnens utforskande och vilja att experimentera. Att tillsammans konstruera kunskap både barn emellan samt mellan barn och vuxna.
Nu ska jag börja klura på hur man kan få in denna roll i en "vanlig" förskola som min egen. Hur kan man se till att de projekt vi arbetar med går igenom Ateljén, denna kärna där allt korsas?
Until next time, Arrivederci!
