Individuell examinationsuppgift

Min absoluta favoritbild från denna termin, Malin som ljusormtjusarinna.

Vilken resa, vilka utmaningar. Inte kunde jag tro att jag skulle stå på scen i ett ljusbattle, att jag skulle tappa tron på min förmåga och hitta den igen, att få botanisera i alla möjliga material, skratta på varje basgruppsträff så jag fått kramp i kinder och mage, att träffa likasinnade som lyssnar, inspirerar och ger råd, att kasta omkull tankarna kring skapande, skapande som ett verktyg och metod för allt lärande, lyssna på både (för mig) bekanta och nya föreläsare, att höra samma sak igen men att förstå det på ett helt nytt sätt. Som jag sagt till många av mina vänner ”Jag funderar på att bli underkänt i kursen så jag kan få läsa om den igen”.

  

Processen

För mig har kursen från höstens start gått i vågor. Under första terminen låg fokus på bakgrunds kunskap om Reggio Emilias filosofi, atelieristans roll, barnet med sina 100 språk, förskolan och processer. Denna termin känner jag att fokus har varit på ett bredare sammanhang. Hur skapandet och barnets utveckling hänger ihop med samhället och framtiden, på det kritiska ögat, maktförhållanden och den egna processen.

Det är lätt att bli ”frälst” i Reggio-filosofin. Att vara ”reggio” är omöjligt och inte alls syftet med filosofin även om många vill påpeka vad som ”är reggio och inte”. Det gör mig skeptisk. Sist jag kände mig skeptisk till Reggio-filosofin beställde jag en biljett till Reggio Emilia och fick, genom Tarja Häikiö, möjligheten att besöka en förskola under en veckas tid för att själv uppleva hur deras verksamhet såg ut. Då fann jag att allt inte är en dans på röda rosor och att alla har utmaningar att ställas inför. Det gjorde mig motiverad igen.

Min roll som atelierista har stärkts under kursens gång och jag kan se både hur man skulle kunna applicera rollen i praxis samtidigt som jag förstår att min roll som atelierista aldrig kommer bli färdig. Under vårterminen har vi framförallt fått utmana oss själva genom att fördjupa oss i samtidskonst, själva agera i ljusbattle, inspirerats av föreläsningar och litteratur och testa på fler aspekter av skapandet. Det är något som jag tror är viktigt. Man kan inte kräva av barnen att de ska våga, vilja och känna mening med att testa nya saker om man själv inte är villig. Men man ska samtidigt vara kritisk och reflektera över möjligheter och konsekvenser.

En av svårigheterna kan vara att få en atelieristatjänst. Det är inte många förskolor som söker atelieristor och att integrera det i en vanlig förskolelärartjänst kräver det att man i arbetslaget arbetar fram ett gemensamt förhållningssätt kring detta samt tydlig arbetsfördelning.

  

Miljön som den tredje pedagogen

“Förskolan ska erbjuda barnen en trygg miljö som samtidigt utmanar och lockar till lek och aktivitet. Den ska inspirera barnen att utforska omvärlden.” (Lpfö 98, rev 2010, 6).

Något som väver samman barnens förutsättningar, vilja, lust och möjlighet att lära sig är miljön. Både den osynliga, det förhållningssätt som genomsyrar verksamheten, samt den synliga miljön, de praktiska förutsättningarna som ges. I Reggio Emilias filosofi talar man om ”miljön som den tredje pedagogen”, att man genom reflektion och planering strävar efter att bygga upp en miljö som fungerar som stöd för barnens utveckling och stimulans, som en tredje pedagog. Den första pedagogen anses vara barnet själv med dess kompetenser och den andra pedagogen anses vara den vuxna pedagogen, läraren.

Som Nordin-Hultman påpekar så är miljön i förskolor och skolor ofta starkt traditionsbundna. Rummen signalerar maktrelationer, kön, aktiviteter och vart och hur barnen ska vara (Nordin-Hultman, 2008, 50-51).

Därför känns det viktigt och givande med studiebesök. Min basgrupp har huvudsakligen förlagt våra träffar i varandras verksamheter som studiebesök vilket har varit fantastiskt inspirerande. Mina tankar om hur vi har det på min avdelning har kastats omkull vid varje studiebesök. Det svåraste har varit att föra vidare min upplevelse till mitt arbetslag. Det är nästan omöjligt att återberätta och ge dem den känsla som jag haft även om jag berättar mitt bästa och visar bilder till. Men även små framsteg är framsteg.

En av kursdeltagarna sa vid en föreläsning att det känns viktigt att även låta barnen göra studiebesök för att lära sig att det finns olika sätt för en förskola att se ut. Detta tips har jag tagit tillvara på vilket att lett till förändring i lokalerna där barnen styr och både föräldrar och personal är medkonstruktörer.

  

Estetik

Jag har funderat mycket över estetikens syfte under kursen och tar mig tillbaka till Tarja Häikiös föreläsning den 15:e september 2011. Där beskrev hon estetik ur olika perspektiv samtidigt som inget är rätt eller fel utan snarare estetik som ett mångsidigt vidgat begrepp. Estetik som ett eget ämne likt matematik eller fysik men även som metod för att nå andra ämnen och estetik kan även ses som något harmoniserande, vackert och inspirerande (Tarja Häikiö, 15 september 2011). En ateljé har med andra ord flera funktioner, som en kärna där allt korsas, där barnen bearbetar upplevelser, utforskar, inspireras, undersöker och kommunicerar genom skapandet. Vad som är konst, rätt och fel har jag diskuterat i tidigare inlägg då samtidskonsten har en förmåga att provocera många samtidigt som vi hyllar barnen i alla deras uttryck. Vi behöver alla träna ögat att bli analytiskt, att reflektera över, ifrågasätta och vara kritisk.

Förskolan ska sträva efter att varje barn

·      utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa,

·      utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama, (Lpfö 98, rev 2010, 10)

Fostra för framtidens behov

Jag anser att leken och skapandet har samma egenskap i barnens utveckling och lärande. Det blir metoder att bearbeta och utveckla sina erfarenheter samt att konstruera nya. Jag ser även de traditionella ämnena som livsviktiga. Det är i kombinationen av de båda som ny kunskap konstrueras. Detta skildrar exempelvis Magnus Lundin (2002) där han beskriver matematikens brist på innebörd utan kulturellt och estetiskt sammanhang. ”Matematiken är inte en modell av verkligheten. All matematik bygger på erfarenheter från verkligheten i likhet med allt annat som skapats av människor.” (Hjort Madeleine, 2002, s.97). Matematiken måste sättas i ett konstruerat sammanhang för att vara av betydelse. Vygotskij beskriver fantasin som ett medel att utvidga människans erfarenheter. ”hon kan föreställa sig det hon inte har sett och eftersom hon kan göra sig föreställningar i enlighet med andras berättelser och beskrivningar av saker som inte ingått i hennes egna, omedelbara, personliga erfarenheter är hon inte begränsad av sina egna erfarenheters trånga sfär och snäva gränser, utan kan gå långt utöver dem och med fantasins hjälp tillägna sig en annan historisk eller social erfarenhet” (Vygotskij, Lev S, 1995, s.22)

Det sociokulturella lärandet

Kraften i att lära av varandra, det ”sociokulturella lärandet” som Vygotskij beskriver det har aldrig varit så tydligt för mig som under denna kurs. Jag har läst kurser på olika universitet i 6 år, aldrig någonsin har jag träffat en så underbar grupp av människor samtidigt. Alla har inspirerat, utmanat, lyssnat, delat med sig av sina erfarenheter, skrattat och gjort att mina tankar har tagit så många kullerbyttor att jag är helt snurrig i huvudet. De är några av de mest kompetenta pedagoger som jag någonsin kommer råka på. Vi har som ambition att fortsätta ses regelbundet även efter kursen, så jag håller tummarna så hårt jag kan.

 

Referenser

 

·      Hjort, Madeleine (2002) Kilskrift – Om konstarter och matematik i lärandet, En antologi. Carlssons

·      Nordin-Hultman, Elisabeth (2008) Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. Liber

·      Paulsen, Brit. (1996). Estetik i förskolan. Studentlitteratur AB.

·      Skolverket (1998, reviderad 2010) Lpfö 98, rev 2010.

·      Strandberg, Leif (2006) Vygotskij i praktiken - Bland plugghästar och fusklappar

·      Vygotskij, Lev S (1995) Fantasi och kreativitet i barndomen. Daidalos

Någon måste skoja med mig?!

Goodwill är tydligen det enda som ska locka samhällsmedborgare att välja läraryrket. I alla fall om man ska gå på skolverkets nya kampanj. Visst är det ett av de vanligaste skälen till varför många väljer just att bli lärare. Men att det ska vara ett skäl till att läraryrkets status skulle höjas kan man ju glömma. Förlåt jag glömde, lärarlegitimationen ska också vara en drivkraft. Ett papper som vem som helst kommer kunna skriva ut på nätet så fort man blivit beviljad, inget fint diplom precis. Men att ingångslönen ligger runt 20000 kronor och att löneutvecklingen ligger på ett stadigt 200-500 kronor om året kan det påverka varför statusen på yrket inte har någon vidare status eller varför för få vill läsa till lärare och ta på sig CSN-skulder på flera hundratusen, en skuld som man aldrig kommer kunna betala av. 

 Klicka här för att se varför lärare inte ska ha högre lön. 

Visst jag älskar mitt jobb och min man är också lärare men Vi har ju i vårt beslut offrat en viss levnadsstandard för vår goodwill. Min stadsdel ska nu spara 39 miljoner kronor och vilka tror ni får ta en stor del av smällen? Jo barnen, skolan och personalen. Köpstopp, inga vikarier, semester när det passar, större barngrupper, förhalning av de nya förskolorna som skulle öppna, ännu längre köer vilket leder till att föräldrarna kan inte börja arbeta och i sin tur inte kan bidra med skatteintäckter och de ska spara in 21 lärartjänster. Publicera detta, en del av verkligheten på skolverkets hemsida istället för kändisars (de sk. ”lyckade människor” i samhällets ögon) tacksamhet till lärare, som i mina ögon ofta är superhjältar som offrar sig för det ”greater good”. 

Här kommer några av de tårdrypande reklamfilmerna från skolverket:

Ber om ursäkt för mitt bittra inlägg men någon gång måste frustrationen få komma ut.

Arrierderci!

En stad lika mycket som utställning för olika uttryck

 

Här är lite bilder från min resa till Berlin. En stad som genomgått en radikal förändring i modern tid. Då muren mellan öst och väst en dag i december 1961 restes upp och delade upp folket. 1989 föll muren och staden blev då öppen. I dag vittnar staden om människornas uttryck och rättigheter genom konst och kultur som spridit sig på alla möjliga platser. Känslan av ett starkt behov av att få uttrycka sig och göra avtryck är påtaglig samtidigt som intrycken av öst och väst samt "finkultur" och samtidskonst och "fulkultur" finns representerat.

Arriverderci!

Konst eller bara konstigt?

 Klicka här för en länk till den samtidsutställning som påverkat mig mest på gott och ont.

Något som kommit upp när vi i min basgrupp diskuterat samtidskonst är att många är skeptiska mot dessa typer av uttryck. Installationer av vissa slag kan provocera & uppröra. Även många andra i min samvaro är mycket negativt inställda till samtidskonst, det är ju inte konst det är bara konstigt. De föredrar mer "fin" konst som är tydlig, enkel & erkänd. Gärna klassisk konst, en buskis teater eller klassisk musik.  Men i förskolan hyllar vi barnens uttryck i alla de former. Nästan allt de gör sätts på piedestal & bekräftas. I alla möjliga former & installationer. 

När sker den magiska gränsen för att man är för gammal, för vuxen för att dessa uttryck inte ska ha något värde längre?

När barnens uttryck & konstverk blir till en vuxens konst. Finns det plötsligt inget värde att uttrycka sig på samma sätt som de blivit bekräftade i som barn? 

Jag älskar både den mer klassiska konsten men dras i dag mer år samtidskonsten. Vill jag få en upplevelse som stimulerar hjärnan & som utmanar den så går jag mycket hellre på ett mer modernt museum med installationer än ett med klassiska verk. Det kan vara en generations fråga där jag som relativt ung växt upp & tagit del av teknisk utveckling & sociala medier. Det kan även vara en träningssak. Jag kan nämligen nästan på dagen säga när jag ändrade mig & lärde mig uppskatta samtidskonsten som minst lika viktig som klassisk konst. Detta efter en lång tid i egen skapande process. Det betyder inte att all samtidskonst är bra i min subjektiva mening. Mycket jag upplevt har känts som skit men de guldkorn jag upplevt sitter fortfarande i minnet & påverkar mig fortfarande.

Arriverderci!

Att synliggöra och stimulera barns utveckling genom iPad

Här kommer en parantes men ändå en relevant sådan. Min förskola satsar hårt på IKT och min avdelning specifikt. Under detta läsår har vi fått möjligheten att använda iPad som pedagogiskt verktyg. Användningsområdena är nästintill obegränsade men kräver alltid en vuxens närvaro för att inte "bara bli spel". Här kommer några klipp från vår verksamhet där barnen och två av mina närmsta kollegor presenterar denna process. 

   
Nedan är ett klipp är från när mina kollegor presenterar vår process med iPad på centrum för skolutveckling. 

Arrivederci!

Nyskapande i tredimensionella material

Den 15 mars hade jag och min basgrupp lyckan att bli inbjudna till Marias (http://patricia990.blogspot.se/) förskola i Trollhättan. Bara resan dit och hem visade sig vara ett äventyr men det är en helt annan historia. Där hade hon förberett med rundvisning, inspiration samt material. Vi hade även fått instruktioner att själva ta med tidningar, tänger och hårfön. Dessa använde vi knappt i slutändan då tanken utvecklades och förändrades. 

Som ett överraskningsmoment och inspiration presenterade Maria bilder från boken och av konstnären Hundertwasser (http://sv.wikipedia.org/wiki/Friedensreich_Hundertwasser), konstverk med starka färger, mönster och perspektiv. Av dessa fick vi välja ut varsin som talade extra mycket till oss. Det var förvånansvärt enkelt, för det var precis det som bilden jag valde gjorde, talade till mig. Sen varför den gjorde det kan jag inte säkert säga.

Vi knippsade isär hönsnät med extra stora hål och började utforska material och forma efter känsla i kombination av material och vision. Detta material är relativt nytt för mig och jag förälskade mig i det snabbt och beslöt mig för att inte blanda in tidningar och lim. Den hårda metallen i kombination med sin mjuka böjlighet och formbarhet tilltalade mig. 

 

Under processen diskuterade och skrattade vi konstant. Dessa diskussioner om bland annat andra konstupplevelser ledde till att jag trots allt ville blanda in mer material som konstrast till metallen. Jag letade upp garn i de färger som fanns med i inspirationsbilden. Jag gick alltså tillbaka till ursprungstanken efter att ha lämnat den ett bra tag. Detta blev så småningom en nya dimension i mitt skapande. 

Slutligen berättade vi för varandra om våra egna processer och avslutade med att samla allas verk i en gemensam utställning. 

 

Tack Maria för en underbar kväll med nya tankar och upplevelser. Du är underbar!

Arriverderci!