Att träffas med basgruppen är en av mina favoritsysselsättningar. Att mötas av inspiration, kunskap, skratt, kompetens & kreativitet är precis som jag upplever det. I torsdags var Malin vänlig nog att ta emot oss med öppna armar på hennes förskola i Hammarkullen. Att gå runt på hennes (och tidigare besök hos Graciella och Lottas) förskola väcker massa känslor. Dels blir jag mycket inspirerad och imponerad och dels blir jag frustrerad. Det finns så mycket som jag vill ändra på i min förskola efter jag blivit inspirerad men jag har svårt att genomföra ens hälften. Jag måste lära mig att nöja mig med att ta en sak i taget.
Våra diskussioner hamnade ofta utanför det tänkta ämnet men allt kändes så otroligt viktigt. Vi talade bland annat om att ”facka in kunskapen”, att presentera olika material, tekniker och kunskap för barnen så de själva bygger upp ett register med kunskap som de kan kombinera och använda sig av på egen hand. Vi talade även om utmaningen att hålla en balans i att erbjuda barnen utmaningar och våra erfarenheter samt att ha tålamod att vänta in barnen och låta dem pröva sig fram och testa olika egna strategier att nå målet. Det kan kännas stressigt att ha en barngrupp med 22 barn med olika tankar, förutsättningar, behov, önskemål, aktiviteter samtidigt och att då känna ett lugn i att vänta ut och kunna följa upp barnen i dess egna processer. Jag förstår ju själv att man inte kan vara på flera ställen samtidigt och att man måste prioritera för att kunna ge kvalité till mötena.
För att hålla mig lite till den egentliga uppgiften så diskuterade vi även dokumentationen i ateljén, hur den kan lyfta fram läroprocesserna och hur de kan inspirera varandra. Jag ser dokumentationen som Hillevi Lenz-Taguchi beskriver i hennes bok, Varför pedagogisk dokumentation? (1997) som ett arbetsverktyg och underlag för reflektion och utveckling. Hon beskriver vidare: ”dokumentationens viktigaste uppgift att synliggöra barnen som rika, kompetenta och aktivt kunskapssökande subjekt, samt att utgöra utgångspunkten för fortsatta utforskande och kunskapssökande” (Lenz-Taguchi, 1997, 7). Jag anser att barnen med fördel kan vara med och dokumentera själva och varandra för att göra barnen delaktiga i sin process och för att de själva ska kunna reflektera tillsammans över bilderna och själva upptäcka mer av processen. I processdokumentation kan det ju vara bra om man hinner dokumentera så snabbt som möjligt för att man redan vid nästa del av projektet i ateljén kan reflektera vad man gjort tidigare samt att fundera hur man vill gå vidare med projektet. Dokumentationen ska fungera som inspiration och föra arbetet och tankarna framåt genom att använda det som reflektionsunderlag både för barn och vuxna. ”Barnet skapar själv sin kunskap utifrån egna erfarenheter” (Lenz-Taguchi 1997, 33).
Miljön i ateljén speglar förhållningssättet man har gentemot barnen. Där ger vi pedagoger förutsättningarna för hur självständiga och utforskande barnen själva kan vara i sitt undersökande. Vilket material som finns, hur tillgängligt material, redskap och lokaler är påverkar hur ateljén nyttjas. De estetiska uttryckssätten kan ge trygghet i sig själv och ökat självförtroende (Paulsen, 2006, 64). Om vi bara ger barnen möjligheten att hantera material och redskap så ger vi dem möjligheten att uttrycka sina i innersta tankar och känslor med olika språk. Jag sparade lite av det bästa till sist, lite inspirationsbilder av den pedagogiska miljö som vi fick ta del av under vårt studiebesök i torsdags. Tack Malin A!
Arrivederci!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar